Beatrice Hansson

Att dela det oomkullrunkeliga.

Berget, horisonten, solen. Först berget, sen bakom berget horisonten och ovanför berget solen. Eller egentligen är solen gömd bakom berget och den del som är bakom berget ser vi inte. För vi kan inte se genom berg och berget flyttar inte på sig. Det är inte ett moln, det spricker inte upp, det är tusen år gammalt och ogenomträngligt. För att flytta berget måste vi spränga det.

I bergets kärna är berget bara berg. Det är hårt, på bergets yta är berget bara berg, det är hårt. Om man går på berget känner man dess hårdhet mot fötterna som med ens blir väldigt mjuka. Detta är bergets natur. Det är hårt, vi kan inte se igenom det och det är format av tiden självt. Ett massiv av yta. Vi kommer inte igenom det.

När vi bildar en konstruktion delar vi upp världen i små bitar. Vi kan se bitarna och vi kan sätta ihop dom igen. Det kan vara bjälkar, åkrar, ord, kroppar och tankar. Det är så vi förändrar vår omvärld; vi ser den och vi delar den. Den blir genomtränglig och formbar, den blir till en modell och vi har den i våra händer.

Sen skapar vi bilder. Och vi ser det klart, dessa linjer symboliserar landskap. Denna teckning är en karta över verkligheten. Så här ser det ut. Men när linjerna är lagda är verkligheten redan förskjuten.

Berget, horisonten, solen. Som en byggsats för landskapet. Horisonten vi inte kan nå fram till, nu en avgränsad linje. Solen vi inte kan se in i, nu en spegelbild, ett kontrollerat ljus. Berget som vi inte kan tränga igenom nu överskådligt, en form utan kärna. Ett massiv av luft.

Iris Smeds

English:

To share the unmistakable

The mountain, the horizon, the sun. First the mountain, then behind the mountain horizon and above the mountain the sun. Or really the sun is hidden behind the mountain and the part that is behind the mountain we do not see. Because we cannot see through mountains and the mountain does not move. It is not a cloud, it does not crack, it is a thousand years old and impenetrable. To move the mountain, we have to blow it up.

In the core of the mountain, the mountain is just a mountain. It is hard, on the surface of the mountain the mountain is just rock, it is hard. If you walk on the mountain you feel its hardness on the feet which even becomes very soft. This is the nature of the mountain. It's tough, we can't see through it and it's shaped by time itself. A massive area. We won't get through it.

When we form a structure, we divide the world into small pieces. We can see the pieces and we can put them together again. It can be beams, fields, words, bodies and thoughts. This is how we change our world; we see it and we share it. It becomes permeable and malleable, it becomes a model and we have it in our hands.

Then we create pictures. And we can see clearly, these lines symbolize landscape. This drawing is a map of reality. This is how it looks. But when the lines are laid, the reality is already offset.

The mountain, the horizon, the sun. As a kit for the landscape. The horizon we cannot reach, now a bounded line. The sun we cannot see into, now a mirror image, a controlled light. The rock that we cannot penetrate now clearly, a form without core. A mass of air.

Iris Smeds