Beatrice Hansson

"medborgarplatsen" 2004

Utställning på ID:I Galleri i samarbete med Åsa Drougge 2004

Utställningen "medborgarplatsen" visade tre synkroniserade projektioner där varje projektion berättar en "historia" om Medborgarplatsen. Filmerna är gjorda vid ett antal tillfällen under vinter-vår 2004. Projektet uppstod från ett behov av att förstå en offentlig plats och hur människor använder den. Verket innehåller också en text skriven av arkitekt och författare Ola Andersson

 

Fråga: Vad är en offentlig plats?

Svar: En förutsättning för demokrati.

Det finns ingen mötesfrihet i grannens trädgård, ingen yttrandefrihet i annans hus. De rättigheterna kan bara utövas på offentlig plats.

Så långt teorin. Men det är som med yttrandefrihet. Alla hyllar den i teorin, ända tills någon uttrycker en åsikt som inte är allmänt accepterad, som är opassande, oanständig eller helt enkelt avskyvärd. Då visar det sig att yttrandefrihetens solskensvänner anser att yttrandefriheten endast gäller åsikter som inte befinner sig alltför långt ifrån de egna.

Men våra rättigheter är inget värda så länge de bara är en vacker tanke. Yttrandefrihet i praktiken är skitig, upprörande, genant och obehaglig. Det är den praktiken som måste försvaras för att din bekännelse till yttrandefriheten skall förtjäna att tas på allvar.

Likadant är det med våra rättigheter på den offentliga platsen. Visst är idén om den offentliga platsen ”där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de allmänna angelägenheterna”, som Anders Ehnmark skriver i sin bok om Machiavelli, ett mål att sträva efter. Men för att försvara den idén måste vi också försvara praktiken, alls inte lika välordnad.

Ta Medborgarplatsen. Här antar det offentliga livet de flesta former som ryms inom lagens råmärken, och en del som ligger utanför. Från det präktiga till det sviniga, från det mest väluppfostrade till det uppkäftigaste, från det vackraste till det fulaste. Det är den offentligheten som måste försvaras.

Det är långt ifrån det vackra italienska stadstorg som Anders Ehnmarks drömmer om. Arkitektoniskt är det en katastrofzon utan motstycke i Stockholm. Medborgarhuset var en skandal från det ögonblicket resultatet av arkitekttävlingen stod klar. Arkitektkåren påpekade upprört och med all rätt att den stora byggnaden i söder skulle skugga torget, även om motviljan nog mest grundades i det som ligger bakom det obekräftade ryktet att husets klockspel konstruerats för att spela ”Deutschland über alles”. Arkitekten blev aldrig förlåten och när huset stod klart 1939 försvann han in i glömskan.

Arkitekten Henning Larsen skulle nog tvärtom önska att vi glömde att han ritat Haglunds Pinne. Han avsade sig uppdraget strax innan huset stod klart, officiellt för att byggherren fuskade med fönsterdetaljerna, men det är knappast hela förklaringen. Byggnadens klassicerande postmodernism hade sin glansperiod när arkitekttävlingen genomfördes i mitten av åttiotalet. När huset stod klart 11 år senare var den enbart en pinsamhet på den internationella arkitektscen där han normalt verkar.

Söderhallarna, som väckte så ont blod när det stod klart att det renderade arkitekten ett kok stryk av en ilsken kollega, och Göta Arks betongelementarkiterktur i nordvästra hörnet av torget är inte heller några höjdpunkter.

Det finns ett framstående exempel på arkitektur vid Medborgarplatsen, det Lillienhoffska i nordöstra hörnet, men det har inte någon särskilt lyckad relation till platsen. När huset byggdes på 1660-talet låg det mitt i ett kvarter som sträckte sig från Högbergsgatan till Tjärhovsgatan. Men när Medborgarplatsen skapades under namnet Södra Bantorget när Södra stambanan öppnades 1860 blev den sida av hus och trädgård som aldrig var avsedd att vetta mot något annat än granntomten plötsligt en fasad mot torget.

Inget av detta spelar någon roll. Den bristande estetiska samordningen är snarast en fördel. Här har inte makten lyckats låta sig representeras med någon enhetlig estetik, i vilken vi reduceras till staffage. Arkitekturen är lika brokig och oordnad som livet på platsen och de olika byggnadernas ambitioner motsägs på ett avväpnande sätt av grannarna.

Det som spelar roll är att söder är tättbebyggt och tättbefolkat. Att platsen fungerar som passage mellan tunnelbanestationen medborgarplatsen och pendeltåget vid Södra ststion, Att den är den enda gata som korsar hela söder i nord-sydlig riktning, Götgatan, här möter Tjärhovsgatans och Fokkungagatans öst-västliga förbindelse, och trafiken på Götgatan. Allt detta, tillsammans med krogarna, biograferna, klubblokalerna som är staplade på varandra i medborgarhusets östra flygel och badet i mittenflygeln skapar det flöde som natt och dag gör medborgarplatsen till en av Stockholms livfullaste platser.

Det är ett flöde som aldrig upphör. Det kanske är långt mellan nattvandrarna i vargtimmen och mest tomma taxibilarna som passerar, men flödet upphör aldrig helt.

Vi lever, vi dör, men dag och natt, efter år, decennium efter decennium fortsätter människor att strömma genom gatorna och över de offentliga platserna. Så var det innan du föddes och så kommer det att vara när du är borta.

Ola Andersson

Arkitekt SAR

 

english:

"medborgarplatsen" 2004
Exhibition at ID: I Gallery in collaboration with Åsa Drougge 2004

The exhibition "medborgarplatsen" showed three synchronized projections where each projection tells a "story" about Medborgarplatsen (meaning the Citizens Square)

The films were made on a number of occasions during winter-spring 2004. The project arose from a need to understand a public site and how people use it.

The work also contains a text written by architect and writer Ola Andersson

 

Question: What is a public place?

Answer: A prerequisite for democracy.

There is no freedom of meeting in the neighbor's garden, no freedom of speech in another's house. Those rights can only be exercised in a public place.

So far the theory. But it is as with freedom of speech. Everyone praises it in theory, until someone expresses an opinion that is not generally accepted, which is inappropriate, obscene or simply disgusting. Then it turns out that the freedom of speech of the sunshine friends think that freedom of speech only applies to opinions that are not too far from their own.

But our rights are worthless as long as they are just a beautiful thought. Freedom of speech in practice is dirty, upsetting, shy and unpleasant. It is the practice that must be defended in order for your confession to freedom of speech to deserve to be taken seriously.

The same is true with our rights in the public domain. Certainly, the idea of ​​the public place "where the sensible people, ready to take reasons, gather to discuss the public affairs", as Anders Ehnmark writes in his book on Machiavelli, is a goal to strive for. But in order to defend that idea, we must also defend the practice, not at all as well-ordered.

Take Medborgarplatsen. Here, public life assumes most forms that are contained within the law's raw brands, and some that lie outside. From the splendid to the swine, from the most well-behaved to the most upright, from the most beautiful to the ugliest. It is the public that must be defended.

It is far from the beautiful Italian town square that Anders Ehnmarks dreams of. Architecturally, it is an unprecedented disaster zone in Stockholm. The Citizens' House was a scandal from the moment the result of the architectural competition was completed. The Architectural Corps pointed out upset and rightly so that the large building in the south would shade the square, although the reluctance was mostly founded in what lies behind the unconfirmed rumor that the house's chimes were designed to play "Deutschland über alles". The architect was never forgiven and when the house was ready in 1939 he disappeared into oblivion.

On the contrary, architect Henning Larsen would like us to forget that he designed Haglund's Pinne. He resigned the contract just before the house was ready, officially because the builder cheated with the window details, but that is hardly the whole explanation. The building's classic postmodernism had its heyday when the architectural competition was conducted in the mid-eighties. When the house was completed 11 years later, it was merely an embarrassment at the international architectural scene where he normally works.

The South Halls, which brought such bad blood when it became clear that the architect rendered a boil stroke by an angry colleague, and Göta Ark's concrete element architecture in the northwest corner of the square are also no highlights.

There is a prominent example of architecture at the civic site, the Lillienhoffska in the northeast corner, but it has no particularly successful relationship with the place. When the house was built in the 1660s, it was in the middle of a block that stretched from Högbergsgatan to Tjärhovsgatan. But when Medborgarplatsen was created under the name Södra Bantorget when the Södra tribal line was opened in 1860, the side of a house and garden that was never intended to face anything other than the neighboring plot suddenly became a facade towards the square.

None of this matters. The lack of aesthetic coordination is an advantage. Here power has not succeeded in being represented by any uniform aesthetic, in which we are reduced to spotlight. The architecture is as varied and disordered as the life on the site and the ambitions of the various buildings are disproved in a disarming way by the neighbors.

What matters is that the South is densely populated and densely populated. That the place acts as a passage between the metro station Medborgarplatsen and the commuter train at Södra station, that it is the only street that crosses the whole south in a north-south direction, Götgatan, here meets Tjärhovsgatan and Fokkungagatan east-west connection, and traffic on Götgatan. All this, together with the pubs, the cinemas, the club rooms that are stacked on each other in the eastern wing of the town hall and the bath in the middle wing creates the flow that night and day makes Medborgarplatsen one of Stockholm's liveliest places.

It is a flow that never ceases. It may be a long way between the night hikers in the wolf hour and the most empty taxis passing, but the flow never stops completely.

We live, we die, but day and night, after years, decades after decades, people continue to flow through the streets and across public places. So it was before you were born and so it will be when you are gone.

Ola Andersson

Architect SAR