Grundkurs 2018
Arkitekten Louis Kahn (1901-1974) drevs av övertygelsen om alla materials inneboende öde och förutsättningar. ”Even a brick wants to be something”, menade Kahn och uppmanade sina studenter att rådfråga materialet direkt om de saknade inspiration. ”What do you want, brick?” var enligt Kahn helt enkelt den grundläggande fråga som borde ställas till tegelstenen - en modernistiskt förankrad föreställning om såväl arkitektens som materialets upphöjda väsen.
I Beatrice Hanssons arbeten tycks en liknande dialog med materialet äga rum. Men Hansson ställer snarare frågan om materialets möjliga berättelse och huruvida hon skall lyckas finna en sådan som bär. Hansson söker där hon står; i konstnärliga basmaterial som plywood, glas, järnstång och textil, i form av sitt eget - väl använda – sänglinne. Alltings början. Grunden.
Metodiskt, men förutsättningslöst, går Hansson tillväga. Närmar sig materialet, prövar, mejslar fram, utvecklar och följer nyfiket med i processen och konsekvenserna av själva görandet och varandet. En undersökning som inte utgår från en given tes eller utsaga, utan huruvida materialet har något att säga eller inte. Om det f å r en utsaga längs med vägen? Hansson är långtifrån säker och betraktar sökandet som en djupt existentiell aktivitet, besläktad med mänsklig längtan efter riktning och mening.
Det ligger också nära till hands att läsa utställningens arbeten som existentiella tillstånd. Melankoli och upprymdhet. Kontroll och improvisation. Objektens relation till vardagen, kroppen och rummet och den grundläggande idén om rörelsen som meningsskapande i relationen mellan objekt och betraktare. Envisheten och det fysiska betvingandet av motstånd. Blåmärkena, som hanteringen av järnstången i objekten Improvisation åsamkat konstnären och lekfullheten i det smått obstinata järntrådsnystanet, med den inte alldeles anspråkslösa titeln Helhet.
Visst lurar modernismens begreppsvärld runt hörnet, men Hanssons väg är en annan väg. Inlyssnande och inte manifesterande.
Pia Kristoffersson
English
Basic Course 2018
The architect Louis Kahn (1901-1974) was driven by the conviction of the inherent fate and conditions of all materials. "Even a brick wants to be something," Kahn said, urging his students to consult the material directly if they lacked inspiration. "What do you want, brick?" Was, according to Kahn, simply the fundamental question posed to the brick - a modernist-based notion of architecture as well as material that elevates the essence.
In Beatrice Hansson's work, a similar dialogue with the material seems to take place. But Hansson rather asks the question of the possible story of the material and whether she should succeed in finding one that bears. Hansson searches where she stands; in artistic basic materials such as plywood, glass, iron bar and textiles, in the form of her own - well used - bed linen. Everything's beginning. The basis.
Methodically, but without precedence, Hansson goes for it. Approaches the material, tests, chisels, develops and follows the curiosity in the process and the consequences of doing and being. An investigation that is not based on a given thesis or statement, but whether the material has something to say or not. If there is a statement along the way? Hansson is far from secure and regards the search as a deeply existential activity, akin to the human desire for direction and meaning.
It is also close at hand to read the works of the exhibition as existential conditions. Melancholy and exuberance. Control and improvisation. The objects' relation to everyday life, body and space and the basic idea of the movement as meaningful in the relationship between objects and viewers. The stubbornness and the physical suppression of resistance. The bruises, such as the handling of the iron bar in the objects Improvisations brought on the artist and the playfulness of the slightly obstinate iron wire sewing, with the not-quite-unpretentious title The Whole.
Sure, the conceptual world of modernism lurks around the corner, but Hansson's path is another path. Transparent and non-manifest.
Pia Kristoffersson
