Beatrice Hansson

Kärnans topografi (modell) 2013

Att dela det oomkullrunkeliga.

Berget, horisonten, solen. Först berget, sen bakom berget horisonten och ovanför berget solen. Eller egentligen är solen gömd bakom berget och den del som är bakom berget ser vi inte. För vi kan inte se genom berg och berget flyttar inte på sig. Det är inte ett moln, det spricker inte upp, det är tusen år gammalt och ogenomträngligt. För att flytta berget måste vi spränga det.

I bergets kärna är berget bara berg. Det är hårt, på bergets yta är berget bara berg, det är hårt. Om man går på berget känner man dess hårdhet mot fötterna som med ens blir väldigt mjuka. Detta är bergets natur. Det är hårt, vi kan inte se igenom det och det är format av tiden självt. Ett massiv av yta. Vi kommer inte igenom det.

När vi bildar en konstruktion delar vi upp världen i små bitar. Vi kan se bitarna och vi kan sätta ihop dom igen. Det kan vara bjälkar, åkrar, ord, kroppar och tankar. Det är så vi förändrar vår omvärld; vi ser den och vi delar den. Den blir genomtränglig och formbar, den blir till en modell och vi har den i våra händer.

Sen skapar vi bilder. Och vi ser det klart, dessa linjer symboliserar landskap. Denna teckning är en karta över verkligheten. Så här ser det ut. Men när linjerna är lagda är verkligheten redan förskjuten.

Berget, horisonten, solen. Som en byggsats för landskapet. Horisonten vi inte kan nå fram till, nu en avgränsad linje. Solen vi inte kan se in i, nu en spegelbild, ett kontrollerat ljus. Berget som vi inte kan tränga igenom nu överskådligt, en form utan kärna. Ett massiv av luft.

 

Iris Smeds