Beatrice Hansson

"medborgarplatsen" 2004

Utställning på ID:I Galleri i samarbete med Åsa Drougge 2004

Utställningen "medborgarplatsen" visade tre synkroniserade projektioner där varje projektion berättar en "historia" om Medborgarplatsen. Filmerna är gjorda vid ett antal tillfällen under vinter-vår 2004. Projektet uppstod ur ett behov av att förstå en publik och offentlig plats. Verket innehåller också en text skriven av Ola Andersson

 

Fråga: vad är en offentlig plats?

Svar: En förutsättning för demokrati.

Det finns ingen mötesfrihet i grannens trädgård, ingen yttrandefrihet i annans hus. De rättigheterna kan bara utövas på offentlig plats.

Så långt teorin. Men det är som med yttrandefrihet. Alla hyllar den i teorin, ända tills någon uttrycker en åsikt som inte är allmänt accepterad, som är opassande, oanständig eller helt enkelt avskyvärd. Då visar det sig att yttrandefrihetens solskensvänner anser att yttrandefriheten endast gäller åsikter som inte befinner sig alltför långt ifrån de egna.

Men våra rättigheter är inget värda så länge de bara är en vacker tanke. Yttrandefrihet i praktiken är skitig, upprörande, genant och obehaglig. Det är den praktiken som måste försvaras för att din bekännelse till yttrandefriheten skall förtjäna att tas på allvar.

Likadant är det med våra rättigheter på den offentliga platsen. Visst är idén om den offentliga platsen ”där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de allmänna angelägenheterna”, som Anders Ehnmark skriver i sin bok om Machiavelli, ett mål att sträva efter. Men för att försvara den idén måste vi också försvara praktiken, alls inte lika välordnad.

Ta Medborgarplatsen. Här antar det offentliga livet de flesta former som ryms inom lagens råmärken, och en del som ligger utanför. Från det präktiga till det sviniga, från det mest väluppfostrade till det uppkäftigaste, från det vackraste till det fulaste. Det är den offentligheten som måste försvaras.

Det är långt ifrån det vackra italienska stadstorg som Anders Ehnmarks drömmer om. Arkitektoniskt är det en katastrofzon utan motstycke i Stockholm. Medborgarhuset var en skandal från det ögonblicket resultatet av arkitekttävlingen stod klar. Arkitektkåren påpekade upprört och med all rätt att den stora byggnaden i söder skulle skugga torget, även om motviljan nog mest grundades i det som ligger bakom det obekräftade ryktet att husets klockspel konstruerats för att spela ”Deutschland über alles”. Arkitekten blev aldrig förlåten och när huset stod klart 1939 försvann han in i glömskan.

Arkitekten Henning Larsen skulle nog tvärtom önska att vi glömde att han ritat Haglunds Pinne. Han avsade sig uppdraget strax innan huset stod klart, officiellt för att byggherren fuskade med fönsterdetaljerna, men det är knappast hela förklaringen. Byggnadens klassicerande postmodernism hade sin glansperiod när arkitekttävlingen genomfördes i mitten av åttiotalet. När huset stod klart 11 år senare var den enbart en pinsamhet på den internationella arkitektscen där han normalt verkar.

Söderhallarna, som väckte så ont blod när det stod klart att det renderade arkitekten ett kok stryk av en ilsken kollega, och Göta Arks betongelementarkiterktur i nordvästra hörnet av torget är inte heller några höjdpunkter.

Det finns ett framstående exempel på arkitektur vid medborgarplatsen, det Lillienhoffska i nordöstra hörnet, men det har inte någon särskilt lyckad relation till platsen. När huset byggdes på 1660-talet låg det mitt i ett kvarter som sträckte sig från Högbergsgatan till Tjärhovsgatan. Men när Medborgarplatsen skapades under namnet Södra Bantorget när Södra stambanan öppnades 1860 blev den sida av hus och trädgård som aldrig var avsedd att vetta mot något annat än granntomten plötsligt en fasad mot torget.

Inget av detta spelar någon roll. Den bristande estetiska samordningen är snarast en fördel. Här har inte makten lyckats låta sig representeras med någon enhetlig estetik, i vilken vi reduceras till staffage. Arkitekturen är lika brokig och oordnad som livet på platsen och de olika byggnadernas ambitioner motsägs på ett avväpnande sätt av grannarna.

Det som spelar roll är att söder är tättbebyggt och tättbefolkat. Att platsen fungerar som passage mellan tunnelbanestationen medborgarplatsen och pendeltåget vid Södra ststion, Att den är den enda gata som korsar hela söder i nord-sydlig riktning, Götgatan, här möter Tjärhovsgatans och Fokkungagatans öst-västliga förbindelse, och trafiken på Götgatan. Allt detta, tillsammans med krogarna, biograferna, klubblokalerna som är staplade på varandra i medborgarhusets östra flygel och badet i mittenflygeln skapar det flöde som natt och dag gör medborgarplatsen till en av Stockholms livfullaste platser.

Det är ett flöde som aldrig upphör. Det kanske är långt mellan nattvandrarna i vargtimmen och mest tomma taxibilarna som passerar, men flödet upphör aldrig helt.

Vi lever, vi dör, men dag och natt, efter år, decennium efter decennium fortsätter människor att strömma genom gatorna och över de offentliga platserna. Så var det innan du föddes och så kommer det att vara när du är borta.

Ola Andersson

Arkitekt SAR